Stackars
mina barn och föräldrar! Känns så orättvist att dom ska behöva känna sig så
oroliga för mig jämt. Jag har ju känt mig konstig en längre tid, åkte ju in
akut för några veckor sedan då blodtrycket stack iväg. Dom hittade inget ”nytt”
fel så jag fick åka hem dagen efter.
Jag har gått
med yrsel och en matthetskänsa en längre tid, fått för mig att det berott på
5:2 eller nutrilett, har trixar hit och dit men inte fått någon rätsida på det.
I går kände jag mig extra matt och yrslig, tog blodtrycket på mig själv, vilket
jag aldrig brukar göra. Så klart jättehögt, och 2 timmar kvar till avfärd mot
julafton. Jag hade ju lovat efter sista akutfärden in till DS att komma in om
trycket steg igen.
Men aldrig i
livet att jag skulle åka in en julafton, då vet jag att hela familjen skulle
släppa allt och följa med in.
Så jag
bestämmer mig för att inte säga något utan försöka smyga undan och skyller på
yrsel att jag inte hjälper till. Men mot slutet av kvällen känner jag att jag
måste bort, det kokar i huvudet, letar mig in i pappas sovrum där jag stänger
dörren och sätter mig i en fåtölj, ingen lampa tänd utan mörkt tyst och skönt.
Nu när
julaftonen börjar ta slut kan jag berätta varför jag uppträtt så konstigt.
Frida skjutsar mig hem, envisas med att ta trycket, vilket såklart är för högt.
Hör hur hon
pratar med Madeléne i telen, ja bara att gilla läget. Jag vägrar att åka in så
Frida sover kvar! På morgonen är trycket
normalt så Frida åker hem.
Stackars
barn, känns så orättvist att dom ska behöva ha det så här.
